Vi beslutade oss för att stanna ännu en dag på Trizonia. Varje gång är utsikten lika slående, minst. I den lilla byn finns inte mycket mer än några få restauranger och en vacker kyrka ute på udden, och lugnet är ett faktum. I värmen går livet i mañanatempo och vi får allt och inget gjort. Trots stillheten har vi varit med om en hel del värt att nämnas, men det får bli en annan gång. Imorgon seglar vi motvilligt vidare, men både jag och pappa är näst intill bombsäkra på att vi kommer hit någon gång igen.